Vem vill vissna bort? frågar sig Gertrud Johnsson (Sydsvenskan Ordet 14 mars). Frågan är av största vikt och berör allt fler i ett samhälle där man lever allt längre och där vårdapparaten ytterligare kan förlänga livet. Prof. David Ingvars berörde i en radiointervju för några år sedan människans behov av förväntningar och framtidshopp, och berättade om hur man på hospiceavdelningar kunde sätta in en blomma snart färdig att slå ut eller placera ett fågelbord vid fönstret för att den döende patienten åtminstone skulle se fram mot morgondagens utslagna blomma eller återvändande fågel.

I kontrast till sådana korta perspektiv fortsatte hjärnforskaren med hänvisning till Bibelns ord om att "människan lever icke allenast av bröd, utan av allt som utgår från Guds mun" :" Förr var det inte så viktig om man blev 10 år mer eller mindre, för det bästa fanns ändå kvar, evigheten!" Den lärde professorn tog sannolikt inte ställning i trosfrågor, men väl till deras betydelse för mänsklig livskvalitét.

Hur har inte tron skapat meningsfullt liv ända in i det sista! Den andefyllde Sakarias profeterer om att "få tjäna honom (Kristus) i alla våra dagar utan fruktan" Luk 1:79. Stor dåd har utförts av människor under den senare delen av sitt liv. Richard Wagner började komponera vid 60 års ålder, Lewi Pethrus startade sin riksbekanta alkohol och drogrehabilitering genom att använda penninggåvorna på 70-årsdagen till att hyra Nalen som center för denna verksamhet, och fortsatte därefter att ta det ena initiativet efter det andra.

Med kallelsens glöd i sitt inre vissnar man inte bort, " så länge Du lever och andas varar stridens dag" (Nils Bolander).